Bränd men inte skadad - skrivet rakt av utan eftertanke.

För många år sen misskötte jag min kropp till den grad att den kollapsade. Lite sömn, mkt jobb, fel och för lite mat gjorde att kroppen inte klarade av en vanlig förkylning. Jag svimmade i mina föräldrars badrum och hamnade sittandes med armen mot ett elelement med 3:dje gradens brännskada som följd. Efter 1,5 år var jag tillbaka färdig efter 10 nedsövningar, 2 hudtransplantationer, otaliga läkarbesök både på hemmaplan och i Linköping. Efterbehandling av ärrvävnad och slutligen sjukgymnastik och egen träning för att få funktionen i axelleden tillbaka. Det är länge sen nu, år 1997. Jag tog snabbt ett beslut om att inte dölja mina ärr. Jag är den jag är med eller utan ärr och ja jag är bränd men inte för alltid skadad. Jag gick vidare. Jag bär mina ärr och döljer dom inte. Jag har linnen, toppar kjolar och shorts utan att bry mig om att det syns. Människor tittar så klart, ibland undrande och ibland stirrande. Barn frågar alltid. Nyfiket och självklart. Barn är så häftiga. Jag gillar människor som vågar fråga. Tyvärr är jag själv inte lika modig. Egentligen hör inte detta inlägg hemma här i min pysselblogg men jag har varit med om en omskakande och livsstilsomvändande olycka och den förtjänar att berättas. Utan självömkan bara rakt av. Detta hände och kan hända andra också. Ta bort era gamla elelement för jösse namn. Jag fick veta att jag inte var den enda som bränt sig illa på såna. Ut med elementen om ni har dom kvar. Ta hand om era kroppar, det är dom och ni själva värda. Bär med stolthet de ärr ni har på era kroppar. Ärren är också du. Ni ska veta att jag funderat mycket på hur jag skulle tackla mina ärr. Det låter ju så lätt, att bara bestämma sig, men jag vägde för- och nackdelar mot varandra. Det fanns gott om tid att tänka under 1,5 års rehabilitering.... Ärren sitter bra till på det viset men jag kände ändå att det vore så synd att gå igenom livet och behöva dölja mig. Mina tankar gick också åt att fundera över hur andra skulle ta det. Blir de äcklade och stötta när de ser mig? Jag försöker ta hänsyn när jag går ut och äter genom att sminka över skadan eller bära långärmat. Andra ska inte behöva se min skada när de äter. Rätt eller fel men det känns okej att göra så. Annars struntar jag i vad andra tycker. Numera lägger jag inte själv märke till att andra tittar och om jag gör det så tar det en stund innan jag fattar vad de glor på ;-). Sen minns jag. Ja visst ja, jag har ju jätteärret på armen....
Mina anhöriga reagerar ibland mer på andras blickar än jag själv gör. Det är skönt att så här efter så många år konstatera att jag inte bryr mig om att de tittar. Min inställning är att de är nyfikna och bara undrar vad som hänt.
Vad vill jag med inlägget egentligen? Det vet jag inte själv. Jag träffar en del skadade människor i jobbet. En del kämpar så med att dölja ärren. Är de rädda, skäms de eller är det frågorna som kan komma eller att bli stirrad på? Jag vet inte men det är synd och det går åt mycket energi att dölja sig. Var och en gör som dom själva vill. En del tänker kanske att det är lätt för mig att säga så för mina ärr är så "fina". Antagligen har ni rätt. Hur som helst så fick jag kämpa för att göra mitt val men det har förenklat för mig i livet.

Ärret har lite formen av Afrika så jag skojade med pappa och sa att jag skulle tatuera in Afrika över skadan. Han tog mig på allvar, hahaha. Det var kul.

Hud är taget från låret. Man tog lite för djupt så det blev ärr kvar. Vid andra transplantationen som gjordes tog man hud på utsidan av låret och där syns deet inte alls. Inte alla som har en fin dubbelfilig E4:a på låret ;-)

Kramar och kärlek till er/Jessica