Ibland blir det inte som man tänkt sig

Det gäller på flera plan. Ibland vill man en sak men måste göra en annan. Jag har i 14 år tränat spinning och de sista 12 åren varit ledare. Det har varit roligt men nu har jag nått en gräns där min kropp säger stopp. Jag har funderat och vägt fördel mot nackdel i flera år. Hängt mig kvar. Försökt att intala mig själv att jag mår bra av det. På flera sätt gör jag det också, mår bra alltså, men sista åren har jag känt att det sliter mer än det bygger upp. Hur kan det slita på kroppen kan man undra? Jag tror mig veta svaret. Långvarig ensidig träning. Säkert ihop med andra faktorer men för mig tror jag att det ligger mycket i det. Det är supertrist men samtidigt en lättnad att kunna träna efter dagsform och inte av tvång. Nu kan jag vara snäll mot kroppen och vila dåliga dagar och träna när jag känner mig pigg. Det är inte slut med träning men den ska se annorlunda ut hädanefter. Min plan är att fortsätta med sjukgymnastiken, komplettera med styrketräning och uppbyggande korta promenader. I lugn takt och med ett stort tålamod. Omstart. Varför skriver jag detta? Jag behöver sätta ord på tankarna och tro mig när jag säger att träning har varit mitt stora fritidsintresse under många år. Detta är en stor förändring i mitt liv. Inte bara träningsmässigt utan också att förlora den gemenskap som ledarskapet har inneburit. Det är inte slut på historien här utan den tar bara en omväg och förhoppningsvis leder vägen tillbaka. Annars får jag vara nöjd ändå. Allt är föränderligt och det är okej.

Snygg bild. Jag höll på att skratta ihjäl mig när jag såg detta målfoto. Jag fryser rätt lätt så jag har ett par hängselcykelbyxor under ett par långa tights. Sen har jag dubbla tröjor men jackan blev för mycket så den har jag knölat in under tröjorna bakpå ryggen. Jag undrar om jag var den enda som hade neoprenskydd på cykelskorna. Det var i alla fall varmt och jag frös inte heller. Hellre varm än kall.