Barns självklarheter

Vi har pratat med Elvira (2,5 år) om att ge tomten nappen vid jul. Det var nån vecka sen jag tog upp det. Idag vid matbordet tog hon upp ämnet.
-Jag ska ge tomten nappen sen.
-Ja, just det, säger jag.
-Var bor tomten då?
-På Nordpolen, svarar jag för jag har ingen aning vad man ska säga på en sånt fråga.
-Var är det nånstans?
-Ja, det är långt bort.
Elvira nöjer sig med det svaret. Sitter tyst en liten stund. Plötsligt tar hon till orda igen.
-Mamma. har tomten snopp som pappa har?
-Hm, ja.
-Har du snopp då?
-Nej.

Jag har dukat fram örtsalt eftersom jag glömt att salta maten (ja, lite glömsk av mig)...
Elvira häller försiktigt lite salt över sin mat. Jag äter på och tittar ner i min tallrik. När jag tittar upp igen sitter hon och slickar på karets öppning.
-Nej, vad gör du, säger jag.
-Jag tycker ju OM det, svarar hon med en väldigt självklar uppsyn.
En helt vanlig diskussion hemma vid vårat köksbord.


Jag satte på Mora Träsk till dottern och gick upp till andra våningen där vår toalett är. Man kan ju inte ta upp två barn varje gång man springer på toa. En minut senare kom jag ner igen och ser Elvira sitta på sin lilla stol precis framför tv:n och sjunga med i texten och med en SAX i handen klipper hon helt förstrött uppe på huvudet och jag ser tussarna falla ned utmed axlarna. Jag trodde att jag lagt saxen på behörigt avstånd men med hjälp av en kökstol och god vilja så nådde hon den. Mycket händer på 1 minut. Som tur var så klippte hon bara håret och det växer ju ut igen.