Under de sista 3-4 veckorna går det inget vidare i vardagen. Det är inte mkt som funkar känns det som. Barnen vägrar att lägga sig på kvällarna. Det är skrik varje kväll. Är det inte ena ungen så är det den andra. Den stora är värst. Förhoppningen är att det hör ihop med åldern och går över snart. Hon skriker som en galning allt som oftast. Det mesta är en kamp. Trosor och byxor är tillsammans med gapskriken och sömnvägran de stora grejerna. Hon skriker och gapar när vi ska till dagis för att hon inte vill ha nåt på underkroppen. Flera dagar har vi åkt till dagis i bara byxor utan nåt under efter att ha kämpat för att få på åtminstone brallor. Strumporna ja...just det...det vill hon ju såklart inte heller ha. Regnkläder...NEEEEJ!!!! Frukost...NÄÄÄÄ, VÄLLING!!!!
Blääääääää jag spyr på alltihop.
Grattis ni mammor som tycker att livet med småbarn är det underbaraste som finns på jorden. En annan dag kanske jag håller med er men just nu är jag hellre på jobbet och drar mig för att åka hem. Jag kanske är en hemsk och usel mamma men just nu känner jag mig fullständigt utmattad. Jag gråter ytterst sällan men nu har jag lipat flera gånger denna veckan. Maktlösheten, frustrationen och känslan av att vara så värdelös att man inte ens kan få ungarna att somna är ju helt knäckande. Godnatt. Hoppas att morgondagen blir lugnare.
21 kommentarer:
oj, vad jag känner igen mig! Min treåring har också en period där det inte är något som passar. Vi bråkar om allt. Det är fel på vilken mat man än ställer fram, vilka kläder man väljer, i vilken ordning saker ska göras osv. Och vilka raserianfall han får! Jag blir också helt tokig ibland. Har haft semester och föräldraledighet i 7 veckor nu, men känner helt ärligt att det var alldeles för länge. Ska bli fint att få jobba lite igen.
Håller tummarna för att trotsperioden på våra barn inte sitter i allt för länge.
Men du vad skönt att höra att fler har det på samma vis som vi. Ibland tror man ju att man är ehlt ensam i världen alltså.
Min man har haft 4 veckors ledighet och säger lite som du. Han påstår att det är första gången han längtar efter att börja jobba efter en semester.
/klockarbarn
Du är inte ensam! Vi har precis gått igenom en likadan period... Det är jättejobbigt att känna sig så fel och hjälplös.
Skickar massor med cyberkramar till dig och hoppas att det snart lugnar sig lite :)
I början av sommaren satte jag som mål för framtiden att kunna vara långledig med barnet under de kommande somrarna. I går vågade vi erkänna, hela familjen, att vi faktiskt längtade till på måndag när dagis börjar igen. Man tar slut efter alltför mycket ”vill INTE”, gnäll och trots.
Hoppas ni får det lättare snart!
Hm, kan dock meddela dig om att det där är rätt normalt beteende... även om det känns rätt onormalt!!! Och det är i de där lägen som man känner för att ta den ena och slå ihjäl den andra med, ungefär... Om inte spärren fanns!!! Man är totalt slut och orkar inget mer - inget man gör hjälper och gör man inget så hjälper inte det heller...
Men, tyvärr är det så livet är - de som bara lever på rosendrömmar måste ha barnpigor eller något och aldrig mer eller mindre hinna se sina barn - inte natta dem eller lämna dem på dagis...
Må så grankott... och inte blir det bättre när de blir äldre heller... små barn, små bekymmer... stora barn, stora bekymmer... har insett det trots att man log åt det - förr...
Hinner skriva lite här när Lovis precis somnat. Du är inte ensam om att ha och känna sådär. Jag råkar ha ett barn som är oerhört viljestarkt och envist och då är trotsen konstant på olika vis. Det är jättesvårt att hantera tycker jag, särskilt när man är trött...Det där med kläderna..Jag känner igen det också. Jag pratade med dagis helt enkelt, skamsen som man lätt blir som mamma när man känner att man inte klarar av sitt barn. Jag blev ju dessutom utbränd för lite mer än ett år sen och sa helt sonika att " vissa dagar kommer Leo att komma hit i shorts fast det är minusgrader. Ni får hjälpa mig att ta striden för jag orkar inte det på morgnarna". De sa då att det är jättebra att göra så, lämna över till barnet att upptäcka att hoppsan, det blev visst inte så bra med shorts idag. Då får de inse själva. Så mitt tips är att släppa helt på klädkraven. Tänk att du gör barnet en tjänst och känn dig inte som en sämre förälder. Vi kvinnor får känna det alltför ofta ändå!
Skönt att du delar med dig och säger som det är!
Kram! Elisabeth, rättvisa barn
...ur kaoset kom en röst till mig som sade: le och och var glad ty det kunde vara värre.
och jag log och jag var glad och det blev värre
Du är en modig kvinna som vågar och orkar skriva sådant här rätt ut!! Vi är uppenbarligen SÅÅÅÅÅ många som känner igen oss alltför väl! Rättvisa barns tips tror jag starkt på. Själv får jag så himla dåligt samvete för att jag i dessa lägen tappar kontrollen, skriker tillbaka och blir helt ursinnig själv!! Stor, stor bamsekram till dig!!!
Håll ut sis! Det blir bättre (med jämna mellanrum iallafall).
Kram
alla småbarnsföräldrar går nog igenom såna perioder ibland. Känslan av misslyckande är så jobbig, man vill ju inget hellre än att vara bra för sina barn. Som RB säger, skäms inte på dagis, utan låt barnen prova inom rimliga gränser. Troligen handlar det om en övergångsfas, men har du kollat så hon inte har ont, om kläderna skaver eller så?
Tack för era kommentarer. Det är skönt att höra att fler upplever liknande saker.
Rino: Jag har kollat att det inte skaver. Hon hittar nya anledningar varje gång. Allt från att det skaver till att byxbenen är för långa eller korta och åker upp. Eller att byxonrna åker ner i midjan. Det är oftast olika anledningar till ett och samma plagg.
En dag ville jag vara pedagogisk och klok så jag tog med henne till affären och hn fick välja vilka trosor och byxor hon ville köpa. Kanske skulle hon då vilja ha det på sig tänkte jag om hon valt själv. Hon valde gärna men sen ville hon inte använda det i alla fall. -Dom är dumma, svarade hon mig på min fråga om varför....
/klockarbarn
Oj oj, jag känner igen mej! Min 3.5 åring är inne i samma period! Jag vill inte sova (skrik, gråt, stamp), vill inte äta, vill inte gå ut... Kan trösta dej med att det går över :)
Hej på dig!
Jag som har två killar som är 7 och 12 nu, kan ju trösta dig med att DET BLIR LÄTTARE....i alla fall med sådana saker som läggning, ätande och kläder. Sedan kommer ju förstås andra perioder och andra konflikter, men det ÄR faktiskt lättare att resonera med dem nu (tycker jag). Sedan håller jag absolut med Rättvisa Barn i hennes tips om att våga låta nån annan ta över, att tala om på förskolan precis hur det är, osv.... och intala sig att "jaja, hon dör ju inte av att gå utan brallor" även om det är svårt....
Min lilla son hade en period när han vägrade äta frukost....så då fick han gå hungrig till dagis, och jag talade om för personalen hur det var....och de stoppade i honom nån liten frukt eller nåt. Det funkade....
Sen hade han en period när han vägrade äta nåt annat än kanelbullar!!!!! Så då fick han väl kanelbullar då.....vilket renderade en hel del höjda ögonbryn och kommentarer från omgivningen! Men han tröttnade på det också, han åt kanelbullar i två veckor och sedan ville han inte ha det längre....
Men det är skitjobbigt! Hållut, jag tänker på dig!
Kram / Linn
Som många andra skriver, du är inte ensam. Vi är många som känner som du.
Känner igen mej...
och mitt mantra genom allt-
DET ÄR EN MYCKET VIKTIG UTVECKLINGSFAS, DET GÅR ÖVER!
Massa styrkekramar til dej!
I allt som kommer ur denna kaos när barnen är i trotsåldern, tycker jag trots allt att det är skönt att ha barn som säger nej, som skriker och inte vill. Nu är mina barn långt äldre än trotsåldern, men de vågar fortfarande säga nej till saker de inte vill ställa upp på, det krävs en del viljestyrka och mod för en 16-åring idag att säga: -Nej, tack jag röker inte/dricker inte/vill inte ligga med dig/ osv! Tänk på det positiva att ha barn som vågar säga nej. Det är jättejobbigt när de är små och man förväntas vara fantastisk både med barnen, i köket, på jobbet och i sängen. Håll ut! Du klarar det!! Och som jag brukar säga: bara Gud är perfekt, vi andra duger som vi är :)
//Zooni
Jag säger som föregående har skrivit här. =o)
Du är INTE en usel mamma, du är den bästa mamman för dina barn oavsett om du får bryt på dom ibland.Jag känner SÅ väl igen mig i det du skriver och allt annat. =o)
Jag tror vi får sån prestationsångest bara för vi ofta hör om dessa "perfekta" föräldrar och barn som är SÅ underbara hela hela tiden.Jag tror tyvärr inte det är sant men många vill gärna vissa det utåt men jag tror de få rlika mycket bryt som vi vanliga...fniss...Kämpa på och lycka till!
KRAM
Malin
Jag sällar mig till skaran mammor som varit "där". För ett par år sen, när jag precis börjat jobba igen, hade vi en väldigt jobbig period med ena tvillingen: Han var svår att somna, men vad som var än värre var att han kunde vakna mitt i natten och skrika i timtal fastän jag satt vid sängkanten och sjöng, klappade på honom, masserade fötter och mage etc. Tyvärr hade hans bror samtidigt en period när han vaknade extremt tidigt, typ halv fyra fyra på morgnarna. Puh, vilken pers det var och inte är man någon supermamma heller utan det blev en hel del bryt plus att flera personer som egentligen inte hade med det hela att göra fick skit... Nu somnar de, men tyvärr hittar de in till vår säng om natten och det blir ganska trångt...jaja, du ser, ALLA har vi ju våra fel och brister och ALLA är vi unika- bara du vet hur du hjälper ditt barn genom krisen.
Jag känner igen mig i din frustration.Jobbigt att gå till sängs med oro inför näst kommande dag. Min son började redan vid ca 1 1/2 års ålder att styra & ställa. På mornarna skulle han inte:byta blöja, ta av & på kläder VÄGRADE ytterkläder, skor, strumpor, borsta tänderna...allt utom att äta vilket jag är väldigt tacksam för att vi sluppit bråka om. Sedan blev det bara värre & värre.Nu är han 2år & 5 mån och börjar lugna ner sig lite. Jag "får" dock inte byta blöja på honom (inte alls intr. av potta eller toa tyvärr!!)Men dit jag ville komma var....=0) Hur ska den berömda treårs-trotsen bli??!Jag bävar inför den!!!Skönt ialla fall att läsa ditt inlägg & allas kommentarer.Lycka till!
...ah, instämmer i övriga klungan -jag vet hur det känns!!!! Om det är till någon tröst så är det en tung period men det går över - det vet jag! Håll ut! Våga be om hjälp av släkten!
Har sagt det förut och säger det igen - ta en helg- åk bort bara ni-och samla energi -lämna barnen hos syrran på landet!!
kram från en 3-dagars-nysemestrad-romantik-på-lyxhotellspa-syster
Tes
Halkade in i detta gamla inlägg, och jag hoppas att det har lugnat ner sig hos dig nu. Vi hade PRECIS samma nattningsproblem med Storasystern. I princip hela vintern, våren och sommaren, var vi tokosams om läggning. Inte blev det väl bättre heller av att hin fick en lillebror mitt i alltihopa. Varje gång hon sa "jag är inte trött, jag vill inte sova, jag kan inte blunda" så höll jag på att explodera! VIlket jag också gjorde gång efter annan, och det gjorde så klart inget bättre. Men så helt plötsligt har det gått över. Jag vet inte när, eller hur, men nattningen är en dröm nu. Och både hon, jag och pappan tycker att det är väldigt skönt.
Mitt bästa tips när det är som värst, är att försöka tänka på sånt som varit problem tidigare, men som kanske inte är det nu. Man glömmer lätt bort det. Kram och lycka till. Och kom ihåg att du är en kanonmamma!
Skicka en kommentar