Hoppas du kan andas nu pappa

Igår natt somnade min pappa in. Det var hans tid nu. Även om det var för tidigt så var det dags.
Kroppen orkade inte mer. Jag önskar att pappa bara somnade in. Jag hoppas att han inte märkte någonting. Jag hoppas min pappa inte lider nu. Att du kan andas fritt pappa, utan ångest.

Min pappa led av KOL. Han har haft syrgas i flera år men nu tog det slut.
Ångesten det ger att inte få tillräckligt med luft. Det måste ha varit fruktansvärt. Pappa kämpade på så gott han kunde.

Han ville bli 90 år. Det blev han inte. Han blev 73 år. Men vi förlorade honom en tid innan han gick bort. Syrebristen gjorde honom dement och han sov mest på slutet. Han orkade knappt vara vaken för att äta den sista tiden.
Nu har han fått frid.

Tack för allt pappa - hoppas du kan andas ut nu

Jag längtar

Jag längtar till våren och värmen så jag kan så fröer och plantera ut grönsaker. Under tiden jag väntar skapar jag ny jord med hjälp av Bokashi. 

Lapptäcksfiltar för små

Det tog sin lilla tid att få lust att sy baksidan av dessa lappfiltar. Drog ihop till en liten syjunta under sportlovet och då blev tre i alla fall klara. Dessa är tänkta att skickas vidare till behövande småliv för att hålla värmen.
Sydda av restbitar och secondhandfyndade stuvbitar. Baksidan är ett somrigt fint påslakan som klippts upp. Även det handlat på secondhand, Erikshjälpen.
Bandkantats med egengjord snedslå som också gjorts av påslakanstyg.

Jag snål??? VA??

Jag besökte en klädaffär för jag är i ett stort behov av vanliga baströjor att ha under koftor och under mina arbetskläder. Jag handlar inte särskilt ofta så mitt behov är rätt stort. Tyvärr hittade jag inga idag heller men slog till på en klänning som jag redan har och trivs i men på REA och i annan färg.

När jag kom till kassan så bad jag den mycket unge trevliga mannen om att slippa påsen. Jag har en egen sa jag.

-Men vill du verkligen inte ha en påse? Den är gratis, säger han då.

MEN ALLVARLIGT!!!! Va fan, jag ber inte att slippa för jag tror att påsen kostar pengar!!!
Jag vill inte bära hem kassar som tar upp plats i huset. Jag vill minska påsberget och minska på plastkonsumtion som är helt onödig. Det kunde gå bättre i den frågan ska erkännas men jag blev verkligen förvånad och lite småarg för den dumma kommentaren.

Det har kanske sin förklaring att han tror att gamla tanter (läs 46 åring, men är nog nästan död i hans ögon, hahaha) måste spara på småslantarna.....

Det blev rätt komiskt och ännu mer när att jag kände att jag var tvungen att förklara VARFÖR jag inte ville ha en påse, oavsett gratis eller 2 kr. Då kommer också kommentarer från killen:
-Ja, då tänker vi på miljön också.
Vilket gjorde att jag kände mig riktigt löjligt präktig istället. Varför vet jag inte men det gjorde jag.

Jag tycker ofta att man blir lite ifrågasatt eller får blickar när man ber om att slippa påsen. Inte i mataffärer där det är så vanligt men i alla andra butiker. Det händer också ganska ofta att kassören slänger ner grejerna i en kasse i alla fall. Inte för att vara dum men för att det går på ren rutin.

När ska det ändras tänker jag. När blir det rutin att inte kasta ner saker utan att fråga eller låta kunden själv avgöra?

Vad har ni själva för erfarenheter av detta?

oh my....vad jobbigt

Idag fick jag för mig att använda min lediga förmiddag till att gå till gymmet.
Har svårt att hitta tillbaka till den gymglädje jag hade när jag var ung (ca 30 år). Går dit i perioder och drar i rep, lyfter stänger och hantlar. Ganska tungt men inte så jag blir utmattad.

Nu. Idag. Inspirerad av en okänd som jag läst om på internet så gick jag dit med helt annan inställning. Med ett fokus jag inte haft på tio år.  Tog ut mig. Jag menar tog ut mig. Inte tog i.

En varm dusch och bastu på det. Störtskönt.

Vet ni. Det var jättekul, helt plötsligt. Jag hade glömt hur det kändes när man tar ut sig. När musklerna darrar och man blir jättetrött och står och flåsar en stund efter varje övning. Jag blev påmind om varför jag gillade det förut. Jag tog ut mig förr, sen tog nån slags bekvämlighetsträning över och det blev inte längre givande.

Jag behövde bli påmind och behövde känna att jag KAN ta i tills det inte går mer. Trots ryggproblem.

Uppdatering: Nja, det gick ett par tillfällen sen slutade det med mer ryggont än vanligt och som tyvärr stannat kvar. Det sägs att man ska älska sin kropp. Det har jag lite svårt att klara av just nu. Jag hatar alla bakslag. Jag är förbannad över att inte kunna göra det jag vill. Ja, det finns många som inte kan göra det dom vill. Det vet jag. Det hjälper inte ett skit att tänka på att det kunde vara värre. Jag bryter ihop och en vacker dag kanske jag kommer över det och kommer igen. Men det är inte denna dagen. På länge. 

Oväntat av rester

Det var länge sen!
God fortsättning på det nya året!

Häromdagen fick jag för mig att ta hand om brödet innan det blev dåligt. Hembakat bröd som legat nån dag för länge blir gärna lite torrt och då blir det inte uppätet. Men det är ju inget annat fel på det egentligen så jag gjorde som man gjorde förr. Skorpor.

Skar upp dom i lagom bitar och skjuts in i ugnen en liten stund på 100 grader. Ugnen var uppvärmd efter matlagningen så jag passade på. Ganska oväntat uppskattade barnen skoporna och tog t om med sig som mellis till skolan. Torrt bröd. Oväntat.

De tog slut i ett nafs och brödet behövde inte kastas bort. Äter man inte skorpor så kan man göra som min mamma gjorde när jag var liten och mortla skorporna till ströbröd.

Återvinning!

2015 och 2016

Ingen tillbakablick och ingen framåtblick.

Jag avslutar och börjar året med att vara här och nu istället.

Gott nytt år och hoppas att året blir som ni önskar