Efter 2,5 år med småbarn borde man ju börja lära sig att saker tar längre tid än förut. Speciellt när man har två av dem. Den ena tar av sig medan man klär den andre. Den ena ställer till bus medan man hjälper den andre till toa/byter blöjor. De börjar bråka om jag går på toaletten. Bäst är att ta en av dem med sig. Låter man den ena följa med in så börjar den andre gråta. Vi kan alla äta samma mat men den stora ska absolut ha min. Om den ena gråter börjar den andre också. Sitter den ena i knät så ska den andre också...ja så där håller det på. Konflikter dagarna i ända. Att lära dem att man får vänta på sin tur, att sätta gränser och allt det där man måste ta tag i när det gäller barn och barnuppfostran, tar mer på ens krafter än jag trodde.
Men det ska sägas - att jag har två enormt snälla barn. Det finns betydligt mer envisa och viljekraftiga barn än mina och heja alla mammor och pappor som orkar vara bra föräldrar. Det är banne mej svårt. Efter en dag med båda barnen så orkar jag inte plocka fram symaskinen för att pyssla. Jag tar på min höjd fram stickorna. Det är inte lika krävande för mig att sticka som att sy och det beror väl förstås på ovanan vid sömnad.
Men så kommer ljusglimtarna....
På midsommarafton satt vi 4 vuxna och 4 barn runt bordet och åt midsommarlunch. Vi vuxna pratade och ett av barnen (4,5 år) ville låta lite mer och satt och sjöng eller pratade (minns inte vilket). Då säger min 2,5 åring.
-Tyst, dom pratar...
Vi vuxna tappade hakorna kan jag säga.
En dag före midsommar så var jag och samma unge i en klädaffär. Där fanns en skyltdocka utan huvud, armar och ben. En sån där bystdocka. Elvira frågade mig vad det var och jag svarade att det var en provdocka. Efter att vi kikat runt lite bland kläderna ville jag prova en tröja så vi gick in i en provhytt och jag sa:
- Nu får du vara här inne medan jag provar.
Elvira tittar på mig lite förundrat och säger:
-Mamma, ska du ta av huvudet då?
Men det ska sägas - att jag har två enormt snälla barn. Det finns betydligt mer envisa och viljekraftiga barn än mina och heja alla mammor och pappor som orkar vara bra föräldrar. Det är banne mej svårt. Efter en dag med båda barnen så orkar jag inte plocka fram symaskinen för att pyssla. Jag tar på min höjd fram stickorna. Det är inte lika krävande för mig att sticka som att sy och det beror väl förstås på ovanan vid sömnad.
Men så kommer ljusglimtarna....
På midsommarafton satt vi 4 vuxna och 4 barn runt bordet och åt midsommarlunch. Vi vuxna pratade och ett av barnen (4,5 år) ville låta lite mer och satt och sjöng eller pratade (minns inte vilket). Då säger min 2,5 åring.
-Tyst, dom pratar...
Vi vuxna tappade hakorna kan jag säga.
En dag före midsommar så var jag och samma unge i en klädaffär. Där fanns en skyltdocka utan huvud, armar och ben. En sån där bystdocka. Elvira frågade mig vad det var och jag svarade att det var en provdocka. Efter att vi kikat runt lite bland kläderna ville jag prova en tröja så vi gick in i en provhytt och jag sa:
- Nu får du vara här inne medan jag provar.
Elvira tittar på mig lite förundrat och säger:
-Mamma, ska du ta av huvudet då?
2 kommentarer:
Ja å vad jag känner igen mig i det där med konflikter o trots...Jag har bara ett barn men han tillhör den viljestarka skaran så det är mycket konflikter jämt. Det är rätt skönt på kvällarna när det blir lugnt och tyst också:)
Roligt med skyltdockan!! Barn är för härliga när de funderar!!
Skönt att höra att det finns fler än jag som gillar tystnaden när barnen har lagt sig.
//klockarbarn
Skicka en kommentar