Jag skulle ta en bild på min promenad häromdagen. Lite konstigt jag vet men jag har en utmaning med mina syskon att vi ska gå en kvart om dagen. Det går väl så där men på detta vis kommer jag iväg lite oftare än annars. Så jag brukar ta en bild som jag smsar som bevis liksom.
När jag skickat iväg bilden så slog det mig att den ser så enslig ut. Den andas den ensamhet som jag känner. Bara för det så kanske det just är ensamhet jag läser in i bilden. Nån annan ser kanske nåt annat.
Bara några dagar före sa jag till min man att jag känner mig rätt ensam. Jag har en del bekanta men inga egna vänner. Det är svårt att skaffa vänner när man är 45 år. Alla är så upptagna hela tiden. Man vill inte tränga sig på....
Samma vecka som bilden togs var jag på ett utomhusbad där några av mina bekanta också befann sig. De satt med sina vänner och jag satt där helt själv. Inte för att jag nu klandrar dom för det. Herregud, det är inte alls det jag vill ha sagt här. Jag bara konstaterade att det är så väldigt ofta. Jag gör saker själv och ibland är det självvalt men absolut inte alltid. Det hade varit mycket roligare om jag kunde välja att vara ensam och inte alltid tvingas vara det. Jo, jag har en man och en familj men det är inte det jag saknar. Jag saknar vänner. Goa vänner som vill vara med mig för att jag är den jag är. Vänner att gå på stan med, fika med, se en bio ihop eller åka och bada ihop med. Ironiskt nog har jag väldigt många som vill bli vän på facebook - väldigt många bekanta. Inget fel i det för de som gillar facebook, men jag är inte så förtjust i fejjan.
Igår tog jag saken i egna händer och frågade en bekant ifall denne ville åka och bada ihop med mig eller komma på en fika. Jag tog ett steg utanför bekvämlighets zonen och fick napp. Ska försöka göra det lite mer och oftare. Det kanske finns fler som känner som jag och blir glada för att få frågan. De kanske är lika rädda som jag för att fråga.
Finns det fler i världen som känner sig lite ensamma ibland. Kommentera gärna så slipper jag känna mig ensam ;-)
5 kommentarer:
Känner igen mig precis! Jag vet lixom att det visst är så att människor tycker ut mig. Men att ingen av dem är min kompis. En sån där som en kan höra av sig till lite när som för att umgås. Alla verkar vara så klara med sin bekantskapskrets. Som om det inte finns plats för mig oxå.
En behöver nog ta sig utanför den där trygghetszonen oftare och fråga. "Jag har inga koooompisar" blir annars en självuppfyllande profetia. Men det är så svårt jue....
Jag känner också som dig. Sedan att jag och min man jobbar hemma gör ju det hela inte bättre (vi är mjölkbönder) samt att vi bor i hans föräldragård, mina hemtrakter är ca 20 mil härifrån.
Jag tror att många, många känner igen sig i det du skriver. Och många av oss upplever att vi inte har tid. Inte tid för att ses, och framförallt inte för att skapa nya relationer,ändå tror jag att den typ av vänskapsrelationer du beskriver betyder så mycket.
Jag har själv försökt hitta de där möjligheterna i vardagen. Som att ta en lunch ihop en vanlig jobbdag. Det blir inte så lång stund att ses, men det blir av. Eller om någon bor intill, fråga om att gå ut och gå tillsammans. Jag vet en del som storhandlar tillsammans. Men - vad det handlar om krävs alltid det där första steget. Att fråga... Och även om vi skulle få ett nej, så blir de flesta ändå glada över frågan. Och rätt som det är kan någon... Någon som kanske behåller vågat.
Visst kommer ensamheten och tränger sig på alltid nu och då. Jag har några riktigt goda vänner men vi är i olika skeden av livet och/eller i olika länder så det är inte så lätt att träffas. En ny bekantskap jag lärde känna för ett år sedan hittade jag faktiskt på ett utomhusbad, en mamma med en pojke i ungefär samma ålder som min lillkille. Innan vi gick frågade jag om hon ville träffas någon annan gång (stort steg utanför bekvämlighetszonen!) och nu försöker vi ses ett par gånger i månaden. Ingen ny bästis ännu, men vänskapen växer!
Vad lustigt att du skriver detta. Precis så som du skriver har jag känt mig, speciellt de två senaste veckorna. Precis som du har jag familj, men jag saknar det där spontana någon som kommer eller ringer och frågar om vi ska ta en fika eller något liknande. Jag tror att detta blir extra tydligt när man har semester. Under vardagarna rullar det på. Jag försöker att inte tappa kontakten med de få vännerna som är kvar, men många har fullt upp med att få ihop vardagen.
Jag kan bara intyg att du är inte ensam om att känna dig lite ensam ibland.
Skicka en kommentar