Jag började jobba heltid igen och nu efter nästan ett år väljer jag att ta ett steg tillbaka. Gå ner i arbetstid och få mer ork. Känna efter- hur jag mår och varför. Det är inte första gången som jag hamnar här. Jag har jobbat och jobbat med mig själv och försökt förändra. Lyckas ibland men orkar inte analysera mera. Ändå är det det jag gör. Analyserar.
Känn inte efter så mycket, säger andra. Det är troligen ironiskt nog tvärtom - att jag faktiskt INTE tillåter mig att känna efter. Jag är bra på att analysera och vara logisk. Till och med proffsig på logik om jag får säga det själv men känslovärlden är ju inte alltid så logisk.
Jag tror inte att jag ska inte låta bli att känna efter. Det har jag redan provat under många år. Låter man bli så är det ju inte lika jobbigt. Att känna efter skapar oro. Det man inte känner kan inte heller förstöra. Men det gör det. Förstör. Inifrån. Äter energi.
Självklart finns det nyanser av allt och visst "känner" jag. Oftast ilska och irritation. Jag har alltid tyckt att jag har en neutral känslopersonlighet. Blir sällan jätteglad, sällan jätteledsen eller ledsen alls. Sällan jättearg. De lättaste känslorna är irritation och att vara låg. Lättast att hitta till.
Jag älskar min familj och är där jag vill vara. Vill inte vara nån annanstans. Vill inte älska nån annan. Vill bara känna och orka mer. Ha lättare till skratt och att ta saker lättare.
Jag tycker de flesta (felaktigt säkert) har mer energi än jag. Jag känner mig som en tändsticka som lätt antänds och fattar fyr men den brinner upp för snabbt. Skulle vilja vara ett stearinljus. En tanke att placera i huvudet. En affirmation.
Stearinljus.
Tjockt och hållbart som brinner vackert i mörkret. En flammande låga, stor och härlig, som sprider värme och ljus.
Antingen är jag ensam i världen eller så finns det nån som känner som jag. Nån som känner: Ja jösses, så där är jag också. Då är detta inlägget värt den tid jag la ner på att skriva det och värt risken att andra tycker att jag är dum i huvudet. Jag tar risken.
7 kommentarer:
Nej du är VERKLIGEN inte ensam om att känna precis SÅ! Jag har gått i samma spår som du. Varit vidbränd 3 ggr. Nu sista vändan fick jag suverän hjälp via min VC: med ett multimodalteam där tre olika personer samarbetade med min läkare för mitt välmående! Oerhört lyxigt och NÖDVÄNDIGT! Jag är också väldigt bra på att analysera, vet precis hur och vad som är fel. Men NU fick jag hjälp att GÖRA saker annorlunda! Arbetsterapeuten var guld! Hon var stenhård i att jag måste ta ansvar för mina beslut rent praktiskt och inte bara vara klok i tanken. Men nu när allt snurrade igång med heltid och två jobb (skola + eget företag) så känner jag att jag inte är riktigt genomklok ännu. Jag är där du är: att jag måste stanna upp och tänka efter FÖRE det blir illa igen! Ta bra beslut och VILA! Ta pauser, koppla av och inte vara så förfärligt nyttig hela tiden.
Var varsam med dej själv fina Klockarbarn! Tycker du är jättebra som lyssnar inåt och känner att något är fel. DÄR kan en förändring ske. BRA också att du gick ner i tid - i tid! Ge dej ut i solen på korta promenader. Tanka frisk luft och vitaminer. Ta små pauser i dagen och lägg dej med vetekudde eller nåt annat gött. För gärna lite dagbok så du får ut tankarna ur hjärnan och försök se mönster i vad som gör dej gott/sänker. Var god mot dej själv! Skickar en stor kram! /Carol
Jag känner igen mig väldigt mycket i det där du skriver, precis så känner jag själv titt som tätt. Har funderat mycket på varför det blir så, vad man skall göra, hur man skall prioritera mellan måsten, bör och roligt. Blogg-världen är förrädisk, alla produktiva, fantastiska, kreativa människor med vackra hem som hinner med så mycket, eller så är det så att det är annat dom inte hinner och gör. Ingen visar ju sina diskberg och dammråttor på bloggen, inte jag heller. Hoppas att du hittar tillbaka till orken och lusten snart igen, den finns där innerst inne tror jag, Kram!
Så bra du skriver. Vi är säkert många som känner igen oss.
Att jobba heltid och ha mindre barn det tror jag är väldigt tufft. Ingenting för mig i alla fall.
Dina rader om stearinljus tycker jag är så bra. Är det ok om jag stjäl dem? Jag tillverkar just stearinljus och tycker beskrivningen är toppen
//bara anna
annacecar.blogspot.com
Jag tycker inte alls att det låter som om du är en neutral känslopersonlighet! Du känner ju en massa och tar fyr, även om du inte orkar brinna så länge och inte orkar känna dig riktigt superglad. Jag är själv en person som känner för mycket och för starkt, vilket jag jobbar med.
Gäller att vara snäll vid sig själv och förstå varför man reagerar som man gör! Ger du dig själv tid att bara vara du och vila i den du är?
Styrkekramar M.E
Det brukar vara bra att kunna skriva om det! Jag tror att de allra flesta människor tänker och tror att alla andra orkar mycket mer än de själva. Kom ihåg att det är enorm styrka att kunna känna av utmattningen innan det har gått så långt så man kraschar totalt! Tycker det låter som du är inne på rätt spår trots allt, och har rätt på prioriteringarna :-)
Kul förresten att du gillade bokmärkena! Misstänkte att monsterna eventuellt kunde tilltala något av barnen ;-) Kram!
Fiff:
Det har hade du alldeles rätt i. Elvira lade beslag på ett monster direkt. Jättebra eftersom det blev roligare att läsa på köpet.
Jag har också alltid trott att alla andra har så mycket mer energi och klarar allt så bra...men vi är alla lite eller mycket upp och ner fram och tillbaka. Jag håller med dig om att det är svårt att stanna till och faktiskt känna efter, som du gjorde med stråna! Jag håller med att man faktiskt behöver känna efter så man vet vad som är viktigt att behålla och vad som är en onödig energiätare. Lycka till och tack för att du delar med dig!
Skicka en kommentar