Jag rör mig i en dimmig värld. Försöker lista ut vad som är fel. Förstå hur det hänger ihop. Stunder av klarhet och kraft- sen dimmigt igen. Stunder av ork - bryts tvärt av orkeslöshet. Dåligt samvete för att inte orka. Dåligt samvete över ilskan, irritationen och tröttheten. Skärp till dig och tänk inte så mycket, säger omvärlden. Det låter så lätt och jag försöker ett tag men sen är jag tömd. På energi. På lust. På kraft. Orken räcker inte till att arbeta och sen ta hand om hem och familj och mig själv.
Jag började jobba heltid igen och nu efter nästan ett år väljer jag att ta ett steg tillbaka. Gå ner i arbetstid och få mer ork. Känna efter- hur jag mår och varför. Det är inte första gången som jag hamnar här. Jag har jobbat och jobbat med mig själv och försökt förändra. Lyckas ibland men orkar inte analysera mera. Ändå är det det jag gör. Analyserar.
Känn inte efter så mycket, säger andra. Det är troligen ironiskt nog tvärtom - att jag faktiskt INTE tillåter mig att känna efter. Jag är bra på att analysera och vara logisk. Till och med proffsig på logik om jag får säga det själv men känslovärlden är ju inte alltid så logisk.
Jag tror inte att jag ska inte låta bli att känna efter. Det har jag redan provat under många år. Låter man bli så är det ju inte lika jobbigt. Att känna efter skapar oro. Det man inte känner kan inte heller förstöra. Men det gör det. Förstör. Inifrån. Äter energi.
Självklart finns det nyanser av allt och visst "känner" jag. Oftast ilska och irritation. Jag har alltid tyckt att jag har en neutral känslopersonlighet. Blir sällan jätteglad, sällan jätteledsen eller ledsen alls. Sällan jättearg. De lättaste känslorna är irritation och att vara låg. Lättast att hitta till.
Jag älskar min familj och är där jag vill vara. Vill inte vara nån annanstans. Vill inte älska nån annan. Vill bara känna och orka mer. Ha lättare till skratt och att ta saker lättare.
Jag tycker de flesta (felaktigt säkert) har mer energi än jag. Jag känner mig som en tändsticka som lätt antänds och fattar fyr men den brinner upp för snabbt. Skulle vilja vara ett stearinljus. En tanke att placera i huvudet. En affirmation.
Stearinljus.
Tjockt och hållbart som brinner vackert i mörkret. En flammande låga, stor och härlig, som sprider värme och ljus.
Antingen är jag ensam i världen eller så finns det nån som känner som jag. Nån som känner: Ja jösses, så där är jag också. Då är detta inlägget värt den tid jag la ner på att skriva det och värt risken att andra tycker att jag är dum i huvudet. Jag tar risken.