Jag skulle ta en bild på min promenad häromdagen. Lite konstigt jag vet men jag har en utmaning med mina syskon att vi ska gå en kvart om dagen. Det går väl så där men på detta vis kommer jag iväg lite oftare än annars. Så jag brukar ta en bild som jag smsar som bevis liksom.
När jag skickat iväg bilden så slog det mig att den ser så enslig ut. Den andas den ensamhet som jag känner. Bara för det så kanske det just är ensamhet jag läser in i bilden. Nån annan ser kanske nåt annat.
Bara några dagar före sa jag till min man att jag känner mig rätt ensam. Jag har en del bekanta men inga egna vänner. Det är svårt att skaffa vänner när man är 45 år. Alla är så upptagna hela tiden. Man vill inte tränga sig på....
Samma vecka som bilden togs var jag på ett utomhusbad där några av mina bekanta också befann sig. De satt med sina vänner och jag satt där helt själv. Inte för att jag nu klandrar dom för det. Herregud, det är inte alls det jag vill ha sagt här. Jag bara konstaterade att det är så väldigt ofta. Jag gör saker själv och ibland är det självvalt men absolut inte alltid. Det hade varit mycket roligare om jag kunde välja att vara ensam och inte alltid tvingas vara det. Jo, jag har en man och en familj men det är inte det jag saknar. Jag saknar vänner. Goa vänner som vill vara med mig för att jag är den jag är. Vänner att gå på stan med, fika med, se en bio ihop eller åka och bada ihop med. Ironiskt nog har jag väldigt många som vill bli vän på facebook - väldigt många bekanta. Inget fel i det för de som gillar facebook, men jag är inte så förtjust i fejjan.
Igår tog jag saken i egna händer och frågade en bekant ifall denne ville åka och bada ihop med mig eller komma på en fika. Jag tog ett steg utanför bekvämlighets zonen och fick napp. Ska försöka göra det lite mer och oftare. Det kanske finns fler som känner som jag och blir glada för att få frågan. De kanske är lika rädda som jag för att fråga.
Finns det fler i världen som känner sig lite ensamma ibland. Kommentera gärna så slipper jag känna mig ensam ;-)
